Igår kväll var jag och far till Västeårs hallen för att få se en levande legend, ingen mindre än Art Garfunkel! Men innan dess hade jag varit till Amsta, jag och Rut red ut en sväng med Camilla och Mjölner, Nina och Hermes och Lena och Prinsen. Det blev en rätt lång runda ändå, klockan 19 satt jag fortfarande på hästryggen och klockan 20 steg Art på scean, tro det eller ej, men redan tio i var vi på plats. Jag hade då hunnit ställa in Rut, åkt hem, duschat, ätit lite och gjort i ordning mig. Detta är jag rätt stolt över måste jag säga, och det gick!

Nåväl, kvällens höjdpunkt var Art Garfunkel. Han började starkt med El condor pasa, resten av konserten var lite ojämn men på samma gång fantastisk. Han blandade riktiga Simon and Garfunkel hits med egetskrivet, och det egenskrivna var minst lika bra som det andra. Trots det skulle jag ljuga om jag påstod att jag njöt lika mycket hela konserten, nej det gjorde jag inte. Jag, och som så många andra i publikhavet på 2500 pers blev helt lyriska när hits som Bridge over troubled water, Scarborough Fair, Mrs Robinson, Bright Eye, och framförallt när han överraskade med en av tidernas bästa låtar The Boxer! Då blev det ståpäls, det kan inte förnekas! Avslutningsvis blev det Sound of Silence, en fantastisk avslutning på en bra kväll.

Det var under två tillfällen under kvällen som håren reste sig lite extra och rysningen blev extra påtaglig, det ena tillfället var självklart under "The Boxer", så mäktigt och så stort! Det andra tillfället var under "Bright Eyes", så nära, så skört, helt fantastiskt, bara att blunda och njuta av att det finns så vacker musik.

Arts stämma höll, nästan, men att inte kunna ta dom allra högsta tonerna på Bridge over troubled water vid 66 års ålder är väl ändå överkomligt?