Är just hemkommen från jobbet, känner mig trött i kroppen men själen skriker och vill ut. Ska ut och rensa tankarna under en joggingtur ut på landsvägarna.
Varför ska det kännas så hårt och så svårt? Känslan finns där hela tiden, påtaglig och stark, som om den vägrade att släppa taget, som om den vore gjuten i hårdaste metall.


Det finns ingenting som alltid känns likadant..


Ikväll ska min moster komma hit och göra sjukaste grejen med mitt hår! Jag är galet nervös, men detta ska bli kul! Kanske ser jag ut som en pudel innan dagen är slut. Den som lever får se. Hoho!

Nu till min joggingtur och den friska luften.

/Stin. Miss S.