Världens längsta och onödigaste dag. Tröttheten och en känsla av ömhet i kropp och själ.
Sitter och blickar ut över gården där regnet öser ner. Hopplöst.

Niklas och Angelica var här i helgen, jag saknar dem redan så jag går av. Så fort sommaren kommer blir allt bra igen. Ljuset och lusten är på väg tillbaka.
Just nu går jag runt och är lättretlig och på gräsen till att ge upp hela tiden. Det är tur att min man står ut med mig, mitt största stöd, mitt liv.

Jag ska ta tag i detta, bättra mig, bättra mitt levnadssätt.
Försöka hålla humöret uppe trots motgångar.
Som det stod i boken jag och Linnea hittade i Skärhamn, någonting i stil med: Det är mina negativa tankar som gör mig deprimerad.

Hur sant som helst, oavsätt så kan man alltid vända saker och ting åt det positiva i stället.
Det är inte min grej att gå runt och tänka negativit. Nu får det vara nog.
Inte konstigt att man gå runt och känner sig småsjuk förjämnan om man inte försöker att må bra.

Nu jävlar skall det ske en förändring.
Nu har jag besämt mig.

Vi har underbart positiva saker framför oss. Vi vet vart vi ska, ingen tvekan om saken.

HEPPÅRE!